Tankar

Tankar kan vara jätte bra och helt underbara men man kan få dåliga med. Vissa är dåligare än andra. Tricket är att lära sig att leva med dem, tänka "nu kommer dessa tankar igen, okej, så är det". Acceptera att dem är där så att dem inte har en lika stor påverkan på en. Jag tänker inte ljuga, det är riktigt svårt. Väldigt ofta, för mig, så går det inte. Man blir fortfarande lika påverkad. Jag vet inte riktigt hur jag hanterar det, jag har tendenser att dra mig bort, sätta mig i mitt rum, helt ensam. Det kanske inte är det bästa men jag tycker att det är lättare att vara ensam när jag får dessa tankar.

"Du är vidrig", "du förtjänar inte att leva", "du bara förstör", "ingen tycker om dig", "du är ingen och du kommer aldrig bli någon", "din familj förtjänar bättre", "du är fet, äcklig och ful", "ingen kommer någonsin vilja ha dig"

Det är tankar som far runt dygnet runt, vad jag än gör och det är bara ett litet urval. Jag hatar mig själv och förstår inte hur min familj och mina vänner kan tycka om mig, om de ens gör det.

Jag förtjänar inte dem och dem förtjänar någon bättre än mig.

Nystart!

Tänkte försöka med en nystart på bloggen. Känner att jag behöver få ut mina tankar på något sett och för just mig så är det mycket lättare att skriva så detta kommer bli ungefär som en dagbok, kanske inte lika intim men nästan.

 För några veckor sedan så hände det en sak, long story short: jag försökte ta mitt egna liv, jag ringde min underbara vän Desirée och hon övertalade mig att ringa till ambulansen, jag gjorde det, dem hämtade mig, jag blev sämre i ambulansen, kunde inte andas och började svimma av hela tiden, jag kom till sjukhuset, blev magpumpad, fick ligga där över natten, åkte hem, fick sen träffa en psykolog på psyk akuten, och nu några veckor senare går jag hos en psykolog närmre där jag bor, jag pluggar på distans då jag aldrig skulle klara av att gå till skolan just nu och jag har fått anti depressiva tabletter.

Så det är det mitt liv praktiskt taget kretsar kring just nu.
Ett fall, och nu måste jag ta mig upp från det, hur jag ska orka har jag ingen aning om, känner inte att jag förtjänar att må bra heller för den delen. Mest gör jag detta för mig familj, jag vill inte att dem ska gå runt och må dåligt för att jag mår dåligt, dem förtjänar en bättre syster/dotter än mig och likaså mina vänner.

 Jag har låtit dem utstå min smärta och det är det värsta jag vet. Jag vill att dem ska må bra, det är därför som jag har hållit allt inom mig men det gick inte längre. Allt gick åt helvete istället. Vilket gör att jag känner ett ännu större hat mot mig själv. Dem är sådana underbara personer, dem förtjänar så sjukt mycket bättre, dem förtjänar en person i deras liv som får dem att må bra, inte någon som mig, en som drar ner dem i skiten också. Jag vet inte riktigt vad som hände den där kvällen.

 Jag kände att något var på gång och visst har man velat göra detta tidigare men jag har aldrig riktigt vågat, det har alltid varit min familj och mina vänner som har hållit mig tillbaka men nu var det som om jag kom till en vägg och att golvet sedan försvann, sedan föll jag bara ner i ett mörkt hål och nu måste jag försöka ta mig upp härifrån, jag vet inte om jag kan det, känner mig vilsen och ensam.

Jag började få fysisk smärta på den psykiska, hade så fruktansvärt ont i hela kroppen, mådde illa hela tiden, frös och jag sov hela tiden, jag kunde sova 13+ timmar per natt, det kändes som om min kropp började ge upp. Sedan så blev det inte bättre av att få höra hur "jävla lat" jag är och att jag "aldrig orkar göra något", det tryckte ner mig ännu mer.

Men ja, gjort är gjort, nu är det bara att ta en dag i taget och försöka överleva på något sett.

Hade besök av min syster, Malin, idag och hennes man, alltid lika trevligt, spenderade även någon vecka hos min andra syster, Jenny och hennes familj efter incidenten för att få ett miljöombyte det var också trevligt och det fick mig att känna mig lite bättre. Känner dock hela tiden, även om jag är omringad av människor, att jag är ensam. Jag känner mig jätte ensam och har en extrem ledsamhet i kroppen, det enda jag vill göra är att krypa ihop i ett mörkt hörn och gråta, orkar inte göra något, har ingen lust eller vilja att göra något, allt tar bara stopp och jag vet inte vad jag ska göra för att få saker att rulla på igen, försökte rita häromdagen vilket är en sak som jag verkligen älskar att göra, men det fungerade inte alls..
Men nu måste jag gå och lägga mig, ska till min farbror i morgon och fira honom.

Kram.